måndag 8 november 2010

Saker jag ärvt av dej

Den inrutade tiden. Vakna, äta frukost, bläddra i morrontidningarna utan att egentligen läsa vad där står, duscha. Stå i fönstret. Promenera. Äta lunch, bädda sängen, stå i fönstret. Notera i almanackan, väder, ankommande och avresande fåglar, temperatur. Tända lamporna (om det är höst). Se på teve. Aktuellt, tidiga och sena sändningen, Rapport, teve fyra. Text-tv:s rubriker. Somna ensam, ovaggad, med händerna knäppta över bröstet.
Ensamheten som Stålmannens mantel över axlarna. Det tillkämpade leendet, det som stöter bort andra mänskor. Svetten över pannan, på överläppen. Att ta tillvara smulorna, en stunds prat i kön på Ica, en trevlig expedit. En eld att värma sej vid i flera veckor.
Det pretentiösa i din anspråkslöshet.
Och du vet att det är sekundärt. Ifall du omfattas av nåden. Ifall du har gjort dej tillgänglig för nåt större. Om din långa väntan, ditt enkla liv, leder fram till det som betyder allt.
Timmarna som går. Som du har funnit dej i.
Som du inte vill nåt med.

9 kommentarer:

  1. "Det pretentiösa i den anspråkslöshet"! Och slutet! (Och början och mitten)

    SvaraRadera
  2. Ett "begagnat rutinmässigt beteende" som är nedärvt eller som ett inlärt beteende efter en förälder kanske?? Intressant.

    SvaraRadera
  3. Ja anspråkslöshet kan vara både pretentiös och snobbig. Känns som att livet varit en enda lång väntan.

    SvaraRadera
  4. Huiamej! Men något gott fanns det väl...

    SvaraRadera
  5. Gillar fåglarna speciellt.

    SvaraRadera
  6. Ensamhet som hos så många är vardag. Slentrian med korta avbrott. Trygghet och tristess. Bra beskrivet!

    SvaraRadera
  7. Låter som min mamma, hon har tråkigt, löser korsord, städar osv trots att hon har fyra barn och massor av barnbarn, hur kan det bli så. Gillade texten skarpt.

    SvaraRadera
  8. intressant såklart vi ärver sådana saker.

    SvaraRadera