tisdag 9 november 2010

Tendens

Första gången hade varit en lyckträff. Det är sant att medelstora begåvningar har god hand med turen. Dom verkliga konstnärerna, Bach, Max Planck, Faulkner, seglar med andra vindar. Men dom andra, några skikt under, med ett starkare driv än mästarna och måhända ett större intresse för världen utanför geniets, har ofta flyt.
Han hade publicerat sin forskning i den tidskrift som rankats på fjärde plats i den senaste omröstningen och varit nöjd därmed, firat med coeur de filet provencale, en flaska hygglig Barolo från 2005 och lite Elton John på stereon framåt kvällen. Redan på morronen började telefonen ringa. Det var Financial Times, han svarade så redigt han kunde med Barolon kvar som ett ludd på tungan. Ett glas vatten. Sen ringde ordföranden för regeringens finansiella råd. Ville han? Kunde han?
Javisst.
På universitetet en hastigt hopkommen presskonferens, så konstigt att se sej själv i centrum, lät han verkligen så, såg han verkligen ut så, han borde inte ha druckit hela flaskan.
Som ett oraklet i Delfi, lite blank på ögonen, förutsäjelserna som liksom rann ur hans mun, som en lös spya. Han skämdes. Så lättköpt. Och ingen kritisk fråga. Ett väckelsemöte. Kan ni säja halleluja.
Ja. Det kunde dom.

Nya tider, nya kläder, en hårtransplantation, ett pris ur kungens hand. Och hela tiden prognoser, tendenser, strömningar. Visst, ibland hade han fel, inte ofta, men ibland. Då brukade han luta sej tillbaka i sin öronlappsfåtölj, klappa på sitt rockmärke, hedersdoktoratet från Harvard business school, och säja dröjande att jo, jovisst, även solen hade sina fläckar och visst var nationalekonomi mer en beteendevetenskap än nåt annat, kan ni säja halleluja.
Alltid.

Framgången var inte oförtjänt. Nä, det tyckte han inte. Han arbetade hårdare än dom flesta. Lika hårt, i alla fall. Han gav bort stora delar av sin förmögenhet, stipendier, välgörenhet. Han var ingen snåljåp, heller. Bara den egendomliga tomhet som kommer sej av att förtjäna sitt levebröd på förkunnelser och profetior. Inte stort bättre än en meteorolog, tänkte han ibland. Han kunde stryka över medaljen på sin bädd av blå sammet, fingra på sina diplom, metall, papper, kanske höll han bara på att bli gammal, sjuk. En prognos för mej själv, tänkte han och log, ska rita en kurva för mej själv efter maten, när börjar jag gå i barndom, när jag ska dö. Varför inte. Kan ni säja halleluja?

5 kommentarer:

  1. Jättebra. Jag ser mannen. Analysen i början och det inkilade omkvädet!

    SvaraRadera
  2. Jag kan se honom framför mig där han självgod sitter och fingrar på sina medaljer och diplom. Fint.

    SvaraRadera
  3. Försvann min superlativfyllda kommentar i morse? Gillar verkligen der här puffen. Nationalekonomi är en av mina passioner och jag tycker att du skildrar honom mycket väl. Gillar skarpt.

    SvaraRadera
  4. ja verrkligen bra. Målande som sagt :)

    SvaraRadera