torsdag 18 november 2010

Trettiåtta atomer

I natt fångade jag dom. Fångade dom och räknade dom noga. Trettiåtta. En atom för varje år jag levt. Alla nätter under marken. Alla ekvationer skrivna på tavlan av grafit, utsuddade och sen påbörjade igen, ekvationer som förvandlat mina fingertoppar til ren krita. Summan av alla tankar jag tänkt fångade i ett ordinärt, svagt glimmande rör.
Fyllt av trettiåtta atomer antiväte.
Nio kelvin kallt.
Och allt strålar samman i det allra första ögonblicket vi vet om. Det som också jag har svårt att tänka mej. Jag accepterar den stora smällen, men jag förstår den inte, inte alls. Jag vet inte om jag vill förstå. Jag vet bara att undantaget från Noethers symmetriteorem öppnar hela världen för mej. Spegelbilden med sin buktning, som vrider på verkligheten en avgörande miljondels grad. Slut dina ögon, öppna dom igen och inget är sej likt.
Jag drömmer om att fånga ljuset från tvåtusen atomer i vakuumet därinne. Om en tre, fyra år, kanske. Nån har gjort rent tavlan, jag börjar försiktigt i ena änden, skriver, räknar, suddar.

6 kommentarer:

  1. Gillar texten. Jag är inte särskilt road av naturvetenskap men du använder termerna på ett sätt som gör dem begripliga, intressanta och meningsfulla.

    SvaraRadera
  2. Gillar texten mycket, och tycker du fångat magin.

    SvaraRadera
  3. Oändligt vackert, intressant och meningsfullt - men begripligt?!?

    SvaraRadera
  4. Jag ska inte låtsas som om jag förstår allt i texten (hoppade dumt nog av min enda vetenskapliga kurs i trean för att läsa spanska steg 5). Men jag tycker att det var en väldigt intressant text skrivet med ett vackert språk.

    Det var en väldigt fängslande text, i vilket fall som helst.

    SvaraRadera
  5. jag sällar mig till dem som inte förstår så mycket.
    men jag lämnar inte sidan oberörd. texten är väldigt vacker och poetisk i all sin (o)enkelhet.

    SvaraRadera
  6. Du har nog ett fint jobb framför dig :)
    Bra text

    SvaraRadera