L:s alldeles egna text. Varsågod.

Du längtar efter en alldeles egen text. Nåt som är skrivet bara för dej. Nåt med ord som älska, åldras ihop, kärlek och sammet. Du grymtar när jag skriver om min kärlek till tennis. Du vill inte vara svartsjuk på Roger Federer, säjer du.
Men ändå. Du låter dej inte så lätt beskrivas. I alla fall inte om jag ska skriva till dej från hjärtat, från magen. Som det är, mellan dej och mej, utan att låtsas. Bara som det är. Jag är inte bra på verkliga kärleksbrev. Jag har aldrig skrivit ett. Du har skrivit många till mej. Du slog undan benen på mej i början med dina ord. Du gör det fortfarande. Nu är det skrynkliga post-itlappar på kylskåpet. Men ändå.
Alla ordbokens ord är dina. Alla mina hemliga ord har du redan fått. Jag har ristat dom på din hud. Det finns ingen del av mej som du inte kysst. Ingen del av dej som jag inte kysst. Du behöver egentligen ingen text fylld av kärlek, du är texten.
Du är också kärleken när den som är som värst. När den plågar mej bortom det uthärdligas gräns. Du är tårar ner i kudden, du är kastat porslin, du är dom packade väskorna. Alltid.
Det kanske inte blir en roman om dej. Men vi lever en historia du och jag, en bitvis fin, en bitvis ful. Den är som den är.
Du är som du är, jag som jag är. Jag tror att det är det vackra mellan oss, modet att sluta ändra på varann.
Där är du.
Jag är här.
Hej.